Jag slits itu
☆•*¨*•.¸¸❤❤¸.•*¨*•☆☆•*¨*•.¸¸❤❤
Min morgon började allt annat än bra. Hade ingen lust att vakna alls imorse men Adrian måste ju till skolan. När vi väl kom till tunnelbanan Så var det totalt stopp i båda riktningarna och ersättningsbussarna gick från berget. Så vi åker upp och ställer oss vid hållplatsen. När första bussen kommer så säger föraren att vi som ska mot hallunda ska stå på andra sidan så vi fick gå över gatan. När 708 mot tumba kom så frågade någon om bussen mot hallunda gick därifrån. Då säger han att vi ska stå på andra sidan, alltså där vi först stod. Jag blev så irriterad så det slutade med att jag och Adrian fick gå till skolan i 13 minusgrader. Det var ingen höjdare men vi kom fram till slut. Så skönt att hans lärarinna förstod varför vi va sena.
Idag blev jag dessutom torterad hos tandläkaren för det var dags för tandstensskrapning igen. Jag gör det alltid utan bedövning och det är ett helvete för det gör så sjukt ont. Men det är gjort och även om jag fortfarande har ont i hela munnen så känns det riktigt skönt.
Något annat som jag har tänkt på en hel del får jag verkligen ingen rätsida på. Och efter ett samtal jag hade i helgen så slits jag verkligen mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Ibland känner jag mig som en riktig självplågare. Jag vill verkligen, men till vilken kostnad? Mitt välmående? Min självkänsla? Mitt ego? Min lycka och glädje? Det verkar inte finnas några svar. Det enda jag vet är att jag gör allt för att det ska sluta lyckligt.
☆•*¨*•.¸¸❤❤¸.•*¨*•☆☆•*¨*•.¸¸❤❤
Min morgon började allt annat än bra. Hade ingen lust att vakna alls imorse men Adrian måste ju till skolan. När vi väl kom till tunnelbanan Så var det totalt stopp i båda riktningarna och ersättningsbussarna gick från berget. Så vi åker upp och ställer oss vid hållplatsen. När första bussen kommer så säger föraren att vi som ska mot hallunda ska stå på andra sidan så vi fick gå över gatan. När 708 mot tumba kom så frågade någon om bussen mot hallunda gick därifrån. Då säger han att vi ska stå på andra sidan, alltså där vi först stod. Jag blev så irriterad så det slutade med att jag och Adrian fick gå till skolan i 13 minusgrader. Det var ingen höjdare men vi kom fram till slut. Så skönt att hans lärarinna förstod varför vi va sena.
Idag blev jag dessutom torterad hos tandläkaren för det var dags för tandstensskrapning igen. Jag gör det alltid utan bedövning och det är ett helvete för det gör så sjukt ont. Men det är gjort och även om jag fortfarande har ont i hela munnen så känns det riktigt skönt.
Något annat som jag har tänkt på en hel del får jag verkligen ingen rätsida på. Och efter ett samtal jag hade i helgen så slits jag verkligen mellan hopp och förtvivlan. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Ibland känner jag mig som en riktig självplågare. Jag vill verkligen, men till vilken kostnad? Mitt välmående? Min självkänsla? Mitt ego? Min lycka och glädje? Det verkar inte finnas några svar. Det enda jag vet är att jag gör allt för att det ska sluta lyckligt.
☆•*¨*•.¸¸❤❤¸.•*¨*•☆☆•*¨*•.¸¸❤❤
