Att ta hand om ett barn med kolik
Nu måste jag erkänna att Ian har kolik. Jag har försökt ignorera det länge nu. Jag vill ju inte att det ska vara sant. Men det är det. Värst är det på nätterna för då skriker han som mest. Så i början när Patrik var ledig så skiftade vi, varannan natt vaken med Ian på soffan varannan natt fick jag sova i sovrummet. Så vi har inte sovit tillsammans i sovrummet sen Ian föddes. Men nu när Patrik börjat jobba igen har jag Ian varenda natt och det är riktigt jobbigt. Jag sover nästan ingenting på nätterna och jag blir mer och mer osocial på dagarna för då passar jag på att sova när Ian gör det. Jag gråter allt som oftast pga trötthet och frustration. Frustrationen beror på att inget man gör för Ian verkar hjälpa och det gör ju så ont i mammahjärtat när man hör honom vara så ledsen och otröstlig. Mamma avlastade dock mig natten mellan tisdag och onsdag denna veckan och det var verkligen guld värt. Att få sova en hel natt var helt underbart. För jag ska ju trots allt orka vara mamma till Adrian också. Men man bokar inte in något på dagarna om det inte är 100% nödvändigt. För jag känner att jag knappt fungerar på dagarna. Livet är bara riktigt tufft just nu, något jag inte alls förväntat mig då Adrian aldrig hade kolik.
Varje dag hoppas jag att just den här natten är den sista sen blir allting bra igen. Men jag har insett att detta kan hålla på i flera månader innan det är riktigt över. Man kan bara hoppas att jag orkar uthärda det hela då jag gör mycket själv nu på grund av att Patrik måste jobba.
Mammas och pappas lilla Björn
Tre veckor gammal på denna bilden
Bärselen är nog min bästa vän just nu
Nej men usch! Stackars liten 😕 Hoppas de går över snart!! Många kramar! ❤️❤️❤️